Sida:Räggler å paschaser 2.djvu/17

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

15


Ôm jänta hadd sett mä, dä vet int ja. Men en kunn se på'a att ho vesst, att dä va en sôm va bakôm'a. Iblann sang ho en litten trall å iblann så böjd ho sä ner å rep tessä en näf kröser ve vägkanten.

»Ska ja? — ska ja int? — ska ja? — ska ja int?» Tocken geck'a å öfverla för mä sjôl. Men dä ble sôm dä va, jänta geck för å ja kôm ätter å lik langt va å förble dä mälla ôss.

D'ä dä kônsti mä jänter, att di kan titt mä nacken. För nock såg Anna, att ja ble ätter, å nock va dä änn sôm ho skull blett vesen å int kunn gå så fort sôm fôr. Ho bynnt å titt ôpp ôt talltôppan för te se, ôm där va nôn ickre, å senna feck ho lôf å knyt kängbanna, å allt dä där tog ti, ska ja säj, satt hock ja vell äll int, så hannt ja allt ôpp jänta å ble gånass si ôm si mä'a.

Fäll töckt ja att ja bol säj nô te'a, men dä hek imot, satt ja int feck ol fram. Da ga ho mä ett bleg, satt dä klack te immä.

»D'ä en bra nock väg te gå på, den här,» sa ja. Senna hek dä fast igen.