22
Mällerti hadd prästen blitt ätter ve körka å dä dröjd fali länge, inna att han kom. Å mennas va dä ingen, sôm tords rör ve maten, å vi stog där bar å glodd ôt hôrann å va ännsôm litt andäckti.
»Ja, mennas så tar vi en klonk,» sa gamle Jan allt imälla å hälld i glasa. Å så tog vi ôss en klonk.
D'ä int så gôdt å stå tocken där å bar bälj issä brännvin å hôll käfft å int få mat te. Hôlls dä va, så bynnt dä kok hett immä, satt ja gärn vell gär nô stôllit, å ja såg att dä va på samm vis mä di are pôjkan å käran. Di lysst rödt i syna å ble besönnli i knäveka å en kunn se på dôm, att di hälst vell dans rilen äll gär hallingkast. Men dä va ingen, sôm tords rör en lem, för vi vänt hvar stönn, att prästen skull komm in, men hvalls dä nu va, så dröjd dä allt mä prästen.
»Ja, mennas så tar vi ôss fäll en klonk,» sa gamle Jan han å tonga slang allt litt för'n, för persvaderinga bynt å ta övverhanna
