23
mä'n. Å så tog vi en klonk å ställd ôss te titt rackt fram å va still igän.
Ja kännd påmmä att dä kom ännsôm e rasenhet immä bar tå brännvin å för dä att ja inte feck rör mä. Ifall bar att nôn hadd stött vemmä mä armbôgen, så skull ja tvart ha kast rocken tåmmä å dängt'en. Dä vesst'a, å däfför kröp ja unna, så langt ja kunn.
Da feck'a se Selfver-Pär å Leveransen stå å bläng på hôrann å dä va just itnô himmelrik i yga på dôm. Di va int vider vänner, för Leveransen hadd lur Selfver-Pär på en skogsaffärd, å di sa att Selfver-Pär hadd pinnt pänga ur Leveransen på ett fintlitt kuntrakt.
Di hadd komm å stå brevé hôrann å ja kunn se att di tôk sä bort, för dä att di int skull tramp hôrann på liktonan.
»Ja, mennas så tar vi ôss fäll en klonk te,» sa gamle Jan å heck te ett tag. Men i däsamm kôm allt prästen.
»Nu börjer den rätt finheta,» va dä en, sôm sa. Men så fali finnt ble de fäll int, för vi va int recktitt stadi på bena, å den
