36
ing — hvalls skull den kunn vet nô — han va fäll int född den gangen fäll.»
Allti va dä nô ôm nô en int skull vet. Men en feck allt vet ända, hva dä va, för dä tart'en allt ôm sjôl.
»Nä, dä kan fäll ingen vet,» sa'n, »för d'ä för langsenna — å int kan ja tro att dä va nôn, sôm såg'e häller — mässé klocka kunn var åtta på kväel å da ä fôlk för dä mäst hemm å äter aftan — men nock kan dä fäll gå fôlk ômkring å stryk ända ve den tia, å jänta skrek allt, dä gjord ho allt — men ätter dä inge tal ble ôm'et, så tror ja vi kan lätt den saka få var sôm ho ä — å int va dä fäll häller så jävvlit te gär tocken mä'a häller, fast nock va ho imot'e — å nock sa di senna att ho hadd gått i sjögen — men dä va fäll för ongen ho hadd, å den ä fäll int så innlitt evitt sanningans sagdt, att dä va min — fast nock stämd dä fäll nôglunda på tia, mässé, åja nock stämd dä allti — men d'ä langsenna å dä ä fäll kansch ingen sôm mins'e, ifall så skull var, att jänta
