42
vrå. »Tull fram den där kaggen,» sa Lunngren han. »D'ä litt salta fårkött — frimureran ska allti ha salta fårkött, dä hör te frimurerlagen.» Kônsti lag, tänkt far min han, men han sa itnô, utta han tull fram kaggen, sôm han va tesagt.
Men da händ dä int bätter än att den en bôtten valt iffrå å da rann dä ut armer å ben tå små barn.
Va'ke dä dä ja tänkt, tänkt far min han, men sa itnô den gangen häller. Men Lunngren ble hvit sôm ett lakan i syna å sprang fram å feck fast bôtten igän på kaggen. »Ja ska tull in kaggen sjôl,» sa'n.
»Ja, den kaggen får allt Lunngren tull in sjôl,» sa far min, »Mä tock fårkött vell ja han nô te skaff,» sa'n.
Men senna va dä ett steken å fräsen därinn i köke, satt far min feck kvalm, når'n tänkt på hva dä va di stekt. Å när tia kom, att meddan skull bli, va dä ett sôl å kakkalorum därôpp, sa far min, satt han kunn hör att frimureran hadd'et bra. Där satt förståss all diss stor matkannibalan å slök
