Paris: september 1792.
Frankrikes styresmän och krossade sina forna herrar — ej under klacken, ty man gick vid den tiden mest barfota — utan under en kraftigare tyngd, giljotinens bila.
Och för varje dag, varje timme krävde detta ohyggliga dödsredskap sina talrika offer — gamla män, unga kvinnor, späda barn — ända fram till den dag, då det skulle komma att kräva en konungs och en vacker drottnings huvuden.
Men detta var ju som det skulle vara — var ej folket nu Frankrikes styresmän? Varenda aristokrat var en förrädare, liksom hans förfäder varit det före honom; i tvåhundra år hade nu folket svettats och trälat och svultit för att ett flärdfullt hov skulle få leva i prakt och slöseri. Men nu måste ättlingarna till dem, som hjälpt till att sprida glans över detta hov, gömma sig, om livet var dem kärt — fly långt bort, om de ville undvika folkets länge fördröjda hämnd.
De försökte också gömma sig, försökte fly — det var just det, som var det roliga. Varenda afton, innan portarna stängdes och torgkärrorna skumpade ut i ett långt tåg förbi de olika barrikaderna, var det någon dum aristokrat, som försökte undkomma allmänna välfärdsutskottets klor. Under olika förklädnad, under växlande förevändningar sökte de smyga sig genom barriärerna, som så väl vaktades av Republikens medborgargarde. Män i kvinnokläder, kvinnor i mansdräkt, barn, tillstyrda i tiggarepaltor; man såg alla sorter. Före detta grevar, markiser, till och med hertigar, som ville fly från Frankrike, uppnå England eller något annat lika förbannat land och där försöka väcka avoga känslor mot den ärorika Revolutionen eller samla en krigshär för att befria de eländiga fångarna inne i Le Temple[1], vilka en gång kallat sig Frankrikes herrar.
Men de fångades nästan allesammans vid barrikaderna. Särskilt sergeant Bibot vid västra porten hade ett underbart väderkorn, när det gällde att känna igen en aristokrat även i den mest genomförda förklädnad. Och då var det, förstås, som det roliga började. Bibot såg på sitt byte som katten tittar på råttan, lekte
- ↑ = Tempeltornet, vilket uppfördes i 13:e århundradet och 1792 användes som fängelse för den olyckliga franska konungafamiljen jämte flera andra av revolutionens offer. Napoleon I lät 1808—11 riva tornet.
2
