Lord Grenvilles bal.
lady Blakeney är dubbelt välkommen för hennes skull. Hennes vänner äro våra vänner — hennes fiender, Englands fiender.
Marguerites blå ögon hade strålat av skälmaktighet, medan hennes höge gynnare yttrade dessa nådiga ord. Grevinnan de Tournay, som nyligen hade så oförsynt förolämpat henne, fick här en offentlig läxa, som Marguerite ej kunde annat än av hjärtat unna henne.
Men grevinnan, för vilken respekt för kungligheten nästan blivit till en religion, var för väl skolad i hovetikett för att röja minsta tecken till förlägenhet, då de båda damerna gjorde sina djupa reverenser för varandra.
— Hans kungliga höghet är alltid nådig, madame, sade Marguerite sedesamt, med skalken glittrande ur de blå ögonen. — Men härvidlag är hans vänliga bemedling nästan överflödig... Jag bevarar ännu i det angenämaste minne ert älskvärda bemötande häromdagen...
— Vi stackars landsflyktingar, madame, genmälde grevinnan iskallt, visa England vår tacksamhet genom att foga oss efter monseigneurs önskningar.
— Madame! sade Marguerite med ännu en ceremoniös nigning.
— Madame! svarade grevinnan med lika stor värdighet.
Prinsen talade under tiden några nådiga ord med den unge vicomten.
— Det gläder mig att göra er bekantskap, monsieur le vicomte, sade han. — Jag kände er far väl, när han var ambassadör i London.
— Ack, monseigneur, svarade den unge mannen, jag var då en helt liten gosse... Äran och nöjet av detta sammanträffande har jag nu vår ädla beskyddare, den Röda nejlikan att tacka för.
— Sch! sade prinsen hastigt och allvarligt.
Han gjorde en liten omärklig åtbörd mot Chauvelin, som under hela denna lilla scen stått ett litet stycke åt sidan, fixerande Marguerite och grevinnan med ett spefullt leende kring de tunna läpparna.
— För all del, monseigneur, sade denne, liksom för att direkt bemöta prinsens uppmaning till försiktighet, var så god och hejda
94
