Papperslappen.
— voro avsedda att uttrycka förakt eller trots. Men den nöjesälskande, flärdfulla fursten, honom såg han ned på, och den vackra kvinnan, som i sitt gyllene hår bar en kvist av små röda blommor, sammansatta av diamanter och rubiner — henne hade han i sitt våld, och han hade råd att tiga och avvakta händelsernas utveckling.
Ett långdraget gnäggande, godmodigt skratt bröt den tystnad, som plötsligt sänkt sig ned över de församlade.
— Och vi stackars äkta män, hördes den pråligt elegante sir Percys lätt igenkännliga stämma, vi få stå bredvid och se på, medan våra damer tillbedja en skugga i stället för vårt eget härliga kött och blod!
Alla brusto ut i skratt — prinsen högljuddare än någon annan. De senaste minuternas något obehagliga spänning löstes på ett vederkvickande sätt, och i nästa ögonblick pratade och skrattade alla muntert, medan den brokiga skaran av gäster började röra på sig och skingrade sig i de angränsande salongerna.
XII.
Papperslappen.
Marguerite led intensivt. Ehuru hon skrattade och pratade, ehuru hon var mera beundrad, mera omgiven och mera firad än någon annan dam på balen, kände hon sig till mods likt en dödsdömd, som lever sin sista dag på jorden.
Hennes nerver befunno sig i ett tillstånd av ytterlig spänning, som stegrats tiofalt under den korta vilotimme hon tillbragt i sin mans sällskap, mellan operaföreställningen och balen.
Den hastigt uppflammande strålen av hopp — att hon i den godmodige, tröge sir Percy skulle kunna finna en värdefull vän och rådgivare — hade slocknat lika fort som den tänts, i samma ögonblick som hon befann sig på tu man hand med honom. Samma känsla av medlidsamt förakt, som man erfar för ett djur eller för en trogen tjänare, kom henne att med ett leende vända sig bort från den man, som skulle ha varit hennes moraliska stöd
96
