Papperslappen.
i den svåra konflikt, vari hon befann sig — som skulle ha varit hennes lugnt beräknande rådgivare, när kvinnlig ömsinthet och villrådighet kom henne att vackla mellan kärleken till brodern, som befann sig långt bort och i dödsfara, och fasa för den rysliga tjänst Chauvelin begärt utav henne, i gengäld för att broderns liv skulle skonas.
Där stod han, det moraliska stödet, den klartänkte rådgivaren, omgiven av en flock enfaldiga, narraktiga unga sprättar, som just nu upprepade laget runt, med alla tecken till gillande och förtjusning, en fyraradig versstump, som den genialiska hjärnan nyss kläckt fram.
Överallt möttes hon av de dumma orden; folk tycktes knappast ha någonting annat att tala om, och till och med prinsen hade skrattande frågat henne, huruvida hon tillräckligt uppskattade sin mans senaste diktprov.
— Det tog mig inte längre tid än knytandet av min halsduk, hade sir Percy skrytsamt förklarat för den omgivande skaran av beundrare.
»De söka’n till sjöss, de söka’n till lands,
fransoserna snoka allastans;
tänk om förargelsen blir deras död,
det har du vållat, nejlika röd!»
Sir Percys nätta dikt hade gjort sin rond genom alla de lysande salongerna. Prinsen var förtjust. Han bedyrade, att livet utan Blakeney skulle vara torrt som ökensanden. Därefter tog han honom vid armen och ledde honom till kortrummet, och här vidtog nu ett hasardspel, som ej slutade i brådkastet.
Sir Percy, vars egentliga intresse ute i umgängeslivet koncentrerade sig kring spelbordet, tillät vanligen sin hustru att flirta, dansa, roa sig eller ha tråkigt precist efter gottfinnande. Och sedan han denna afton höljt sig med ära som tillfällighetspoet, hade han lämnat Marguerite omgiven av en skara beundrare av alla åldrar, alla angelägna och villiga att hjälpa henne att glömma, att någonstädes i den rymliga festvåningen det fanns en långbent, trögtänkt varelse, som varit dum nog att tro, att Europas kvickaste
