Papperslappen.
Just i det ögonblick, då den började fatta eld, öppnade hon ögonen, lyfte handen och drog med två smala fingrar den brinnande papperslappen ur den unge mannens hand. Därefter blåste hon ut lågan och förde helt lugnt papperet till näsborrarna.
— Så omtänksamt av er, sir Andrew, sade hon muntert. — Det var nog er farmor, som lärde er, att lukten av brännt papper är ett utmärkt medel mot svindel.
Hon suckade av belåtenhet och höll stadigt i papperet med sina juvelprydda fingrar — det var ju talismanen, som måhända skulle rädda hennes bror Armands liv. Sir Andrew stirrade på henne, för ögonblicket alltför häpen för att rätt förstå vad som hänt. Han hade blivit så fullständigt överrumplad, att han tycktes alldeles ur stånd att fatta det faktum, att av den papperslapp, som den vackra fransyskan höll i sin förtjusande hand, berodde måhända hans väns liv.
Marguerite brast ut i ett klingande skratt.
— Varför stirrar ni på mig så där? sade hon lekfullt. — Jag försäkrar er, att jag känner mig mycket bättre; ert botemedel har visat sig synnerligen verksamt. Ingenting kan jämföras med gamla huskurer... Härinne är så svalt och skönt, tillade hon i lugnare ton, och tonerna från gavotten i balrummet klinga så behagligt dämpade.
Hon pratade vidare på det älskvärdaste och mest obesvärade sätt, medan sir Andrew blev het om öronen och ej visste sig någon råd, hur han så fort som möjligt skulle locka papperslappen ur den vackra kvinnans hand. Det började gå runt i hans huvud — han erinrade sig plötsligt hennes nationalitet, och — än värre — han drog sig även till minnes det ohyggliga ryktet beträffande den nuvarande lady Blakeney och markisen de S:t Cyr, vilket dock icke hade vunnit någon tilltro i England, både för sir Percys skull och hennes egen.
— Vad för slag? Står ni ännu där och stirrar och drömmer? sade hon med ett gäckande skratt.
— Ni är högst ogalant, sir Andrew, och nu, när jag rätt tänker på saken, föreföll ni mera överraskad än belåten, då ni nyss fick se mig. Jag tror sannerligen, när allt kommer omkring, att det inte var omtanke förr min hälsa, inte heller de goda råd er
102