Antingen — eller.
— Fy skam, sir Andrew, sade Marguerite och skakade leende på huvudet åt honom. — Nu sargar ni hjärtat på någon lättrörd hertiginna, medan ni samtidigt gör allt för att vinna min lilla Suzannes ömhet. Sannerligen tror jag inte det var den lille kärleksguden själv, som kom till ert bistånd och hotade hela utrikesministeriet med förgörelse genom vådeld — enkom för att jag skulle släppa kärleksbiljetten, innan den hunnit vanhelgas av min ogrannlaga blick. Tänk — bara några sekunder till, och jag hade kunnat komma en oförsiktig hertiginnas hjärtehemligheter på spåren!
— Ni ursäkta mig väl, lady Blakeney, sade sir Andrew, nu lika lugn och behärskad som hon själv, om jag återtar den intressanta sysselsättning, som ni avbröt?
— För all del, sir Andrew! Hur skulle jag våga för andra gången trotsa Cupido! Han skulle nog tänka ut något fruktansvärt straff för min förmätenhet. Bränn ert kärleksbrev för all del!
Sir Andrew hade redan vridit ihop papperet till en lång snodd och höll det ånyo intill en av ljusstakens lågor, som han åter tänt. Han märkte ej det sällsamma löje, som krusade hans vackra vis-à-vis, läppar — i så fall hade troligen det belåtna uttrycket vikit från hans ansikte. Han höll blicken fästad på den lilla ödesdigra biljetten, medan den krökte och vred sig för lågan. Snart måste han låta den sista lilla biten falla till golvet, och han satte sin klack på askan.
— Och nu, sir Andrew, sade Marguerite med sitt mest intagande småleende och den täcka nonchalans, som utgjorde en del av hennes väsen — vågar ni uppväcka er tillbeddas svartsjuka genom att bjuda upp mig till menuetten? Musiken spelar just nu upp.
XIII.
Antingen — eller.
De få ord, som Marguerite Blakeney lyckats läsa på den svedda och halvbrända papperslappen, voro betydelsefulla nog, ty de lydde som följer:
104
