Antingen — eller.
»Avreser själv i morgon...»
Detta hade hon läst alldeles tydligt; sedan kom en mörk fläck, vållad av röken från ljuset, som utplånade de närmast följande orden, men allra längst ned lästes en annan mening vilken ännu, liksom tecknad med eldbokstäver, stod för hennes inre syn:
»Om du åter vill tala med mig, skall jag vara inne i supérummet på slaget ett».
Det hela var undertecknat med det hastigt tillritade lilla märket — den röda, stjärnlika blomman, som nu blivit henne så välbekant.
På slaget ett! Klockan led nu mot elva, och den sista menuetten pågick som bäst. Sir Andrew Ffoulkes och den vackra lady Blakeney anförde paren i dansens eleganta och invecklade turer.
Nära elva redan! Visarna på den smakfulla Louis XV-klockan på dess konsol av guldskimrande brons tyckes röra sig med oroväckande hastighet. Ännu bara två timmar, och hennes och Armands öde skulle vara beseglat... Inom två timmar måste hon ha fattat sitt beslut, huruvida hon ville behålla den så fyndigt ernådda upplysningen för sig själv och lämna sin bror åt sitt öde, eller ock helt lumpet förråda en tapper man, vars liv ägnades åt en lidande mänsklighet, som själv var ädel, högsinnad och — framför allt — omisstänksam.
Det skulle ju vara höjden av skändlighet att göra det. Men ack, där var ju Armand! Även Armand var ädel och tapper — även Armand var fullkomligt omisstänksam. Armand älskade henne, skulle med full tillit ha anförtrott sitt liv i hennes händer, och nu, när det stod i hennes förmåga att rädda honom från döden, tvekade hon.
O, det var förfärligt! Hennes brors milda, älskvärda ansikte, alltid så fullt av kärlek till henne, tycktes blicka förebrående på henne. — Du skulle ha kunnat rädda mig, Margot, tycktes han säga till henne, men du föredrog att rädda livet på en främling, en man, som du ej känner, som du aldrig har sett... Honom valde du ut, men mig sände du till giljotinen.
Alla dessa stridiga tankar jagade varandra genom Marguerites hjärna, medan hon med ett leende på läpparna gled genom
105
