Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/118

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På slaget ett!

— Länge nog för att läsa innehållet? frågade Chauvelin lugnt.

Hon nickade. Därpå fortfor hon med samma entoniga, liv­lösa röst:

— I papperets nedre hörn fanns det vanliga märket, en has­tigt uppritad liten stjärnformig blomma. Därovanför läste jag två rader — allt det övriga var svett och svartbränt av elden.

— Vad innehöll då de där båda raderna?

Hennes strupe tycktes plötsligt snöras samman. Ett ögon­blick kände hon, att det översteg hennes krafter att uttala de ord, som måhända skulle döma en tapper man till döden.

— Det var tur, att inte hela papperet brann upp, anmärkte Chauvelin med torr försmädlighet, det hade kanske Armand S:t Just fått umgälla... Nå, hur lydde de där båda raderna, citoyenne?

— På den ena stod: »jag avreser själv i morgon», svarade hon tonlöst. — Den andra lydde: »om du vill tala vid mig, skall jag vara inne i supérummet på slaget ett».

Chauvelin såg upp på den lilla konstnärligt arbetade pendylen på kaminhyllan.

— Då har jag god tid på mig, sade han belåtet.

— Vad ämnar ni göra? frågade hon.

Hon var blek som en marmorbild, hennes händer voro is­kalla, och hennes hjärta och tinningar bultade. O, detta var grymt, grymt... Vad hade hon gjort för att förtjäna ett sådant öde?...

Hennes beslut var fattat — hade hon begått en lumpen handling eller en upphöjt ädel? Blott ängeln, som upptecknar människans handlingar i den gyllene boken, skulle kunna svara därpå.

— Vad ämnar ni göra? upprepade hon mekaniskt.

— Åh, för närvarande ingenting. Sedan — det får bero på...

— På vad?

— På vem jag råkar i supérummet på slaget ett.

— Därinne råkar ni förstås Röda nejlikan. Men honom kän­ner ni inte.

— Nej. Men jag kommer att genast göra hans bekantskap.


110