På slaget ett!
— Sir Andrew har nog varnat honom.
— Det tror jag inte. När ni efter menuetten skildes från honom, stod han några ögonblick och såg efter er med ett uttryck i sitt ansikte, som lät mig förstå, att någonting förefallit er emellan. Det var blott helt naturligt, inte sannt? — att jag skulle draga mina slutsatser rörande arten av det där »något». Jag inledde därför en lång och animerad konversation med den unga kavaljeren — vi diskuterade kompositören Glucks sällsynta framgång i London — tills en dam gjorde anspråk på hans arm för att bli förd till supén.
— Och sedan?
— Jag behöll honom i sikte under hela supén. När vi alla kommo upp i övre våningen, fick lady Portarles tag i honom och bragte den förtjusande fröken Suzanne de Tournay på tal med honom. Jag förstod, att han ej skulle komma loss, förrän lady Portarles uttömt sitt intressanta ämne, och det blir inte på minst ännu en kvart. Nu fattas klockan fem minuter i ett.
Han beredde, sig till att gå och närmade sig dörren. Han drog draperiet åt sidan och blev stående några ögonblick, varvid han för Marguerite förstulet utpekade sir Andrew Ffoulkes, som stod ett par rum ifrån dem, alltjämt inbegripen i samtal med lady Portarles.
— Jag tror, sade han med ett triumferande leende, att jag tryggt kan vänta att finna den person jag söker inne i matsalen, min nådiga.
— Där kanske finns mer än en.
— Vemhelst som är där, då klockan slår ett, kommer sedermera ej att släppas ur sikte av mitt folk. Sedan gäller det att taga reda på, vilka som fara till Frankrike i morgon. En utav dem måste ju vara den Röda nejlikan.
— Ja. Och sedan?
— Också jag, min nådiga, far till Frankrike i morgon. De papper, som i Dover anträffades på sir Andrew Ffoulkes person, tala om grannskapet av Calais, om ett värdshus, som är mig väl bekant, »Le Chat gris», och om en enslig plats någonstädes vid kusten — fader Blanchards stuga — som jag måste försöka hitta. Alla dessa ställen äro angivna som de punkter, där denne fräcke
111