Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/122

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

På slaget ett!

varje hans befallning blint och med hänförelse; den lidelsefulla kärlek och redobogna underkastelse, som han väckt hos sin lilla tränade skara, och framför allt, hans mirakulösa djärvhet, den gräns­lösa oförvägenheten, som, till och med inom staden Paris’ murar, låtit honom bli sina mest oblidkeliga fienders överman.

Ingen under, att blotta namnet Röda nejlikan hos den franska befolkningen framkallade en vidskeplig rysning. Själve Chauvelin fick en underlig känning utefter ryggraden, när han såg sig om­kring i det ödsliga rummet, där den okände hjälten inom kort skulle uppenbara sig.

Men hans planer voro omsorgsfullt uppgjorda. Han kände sig säker på, att Röda nejlikan ej hade blivit varnad, och lika över­tygad var han om, att Marguerite Blakeney ej bedragit honom. Om hon det hade... En blick, som skulle kommit henne att rysa, om hon sett den, lyste till i Chauvelins ljusa, genomträngande ögon. Om hon spelat honom ett spratt, skulle Armand S:t Just dyrt få umgälla det...

Men nej — naturligtvis hade hon ej understått sig att narra i honom någon historia...

Den omständigheten, att matsalen låg tom, skulle i väsentlig grad underlätta hans förehavande. Men just som franska regerin­gens knipsluge utskickade med ett belåtet löje riktade blicken mot den dörr, genom vilken den väntade kunde förmodas inträda, trängde till hans öron ljudet av regelbunden, långdragen andhämt­ning. Det kom helt visst från någon av lord Grenvilles gäster, som efter den rikliga och stadiga supén med tillhörande flö­den av viner tog sig en lur, fjärran från balsalens ävlan och jäktande.

Chauvelin såg sig omkring ännu en gång. Riktigt, därborta i ett soffhörn i den mörkaste vrån av rummet satt den grannt siden- och spetsprydde, långbente gemålen till »Europas snillri­kaste kvinna». Hans ögon voro slutna, munnen däremot halvöp­pen, och ur denna framträngde de fridfulla andedragen, som stun­dom i betänklig grad liknade snarkningar.

Chauvelin såg på honom där han låg, blid, omedveten, be­låten med sig själv och hela världen, efter den bästa av supéer. Och ett leende, som nästan var medlidsamt, mildrade för ett

114