Väntan.
— Lord Fancourt, gav ni akt på vem som nu nyss var inne i matsalen utom min man?
— Bara franska regeringens sändebud, herr Chauvelin, som satt och slumrade lika gott i hörnet mitt emot, svarade han. — Varför frågar ers nåd det?
— Jag vet inte... Jag... Gav ni akt på hur mycket klockan visade, när ni var där?
— Den var väl en fem eller tio minuter över ett... Jag undrar just var ers nåds tankar befinna sig för närvarande, tillade han, ty den vackra damens uppmärksamhet var tydligen långt borta, och hon hade ej lyssnat till hans artiga konversation.
Hennes tankar voro i själva verket icke så särdeles långt borta, endast i våningen en trappa ned, där Chauvelin ännu satt på vakt.
Hade han misslyckats? Ett ögonblick framställde sig denna möjlighet för henne som en svag gnista av hopp... Det skulle ju kunna hända, att Röda nejlikan varnats av sir Andrew och att Chauvelins fälla icke fångat sitt byte...
Men i så fall — hur skulle det gå med Armand?...
Lord Fancourt hade upphört att tala, när han fann, att han spillde sin esprit i onödan. Han väntade nu på något tillfälle att få smyga sin väg. Ty att sitta mitt emot en dam, hur vacker hon än må vara, som synbarligen ej bryr sig om, hur mycket man anstränger sig för att underhålla henne, är ej uppmuntrande ens för en kabinettsminister.
— Skall jag kanske gå och se efter, om ers nåds vagn är färdig? sporde han till sist.
— Ja, jag tackar... om ni skulle vilja vara så vänlig... Jag fruktar, att ni haft mycket tråkigt i mitt sällskap — men jag är verkligen så trött i afton... och... och skulle nog helst vilja vara allena.
Hon hade längtat att bli honom kvitt, ty hon hoppades, att dröjsmålet föranletts därutav, att Chauvelin gick och väntade på, att hon skulle bli ensam.
Men lord Fancourt avlägsnade sig, och ändock kom ej Chauvelin. O, vad hade hänt? Hon kände, hur Armands öde blev allt osäkrare — hon betogs av en dödlig skräck för att Chauvelin
117
