Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Väntan.

— Vad har hänt, min nådiga? sade han med låtsad över­raskning. — Var? När?

— Ni lägger mig på sträckbänk, Chauvelin. Jag har hjälpt er i afton — jag har helt visst rätt att få veta. Vad tilldrog sig inne i matsalen nu nyss klockan ett?

Hon talade i viskande ton, litande på att i det allmänna sorlet ingen skulle uppfatta hennes ord utom mannen vid hen­nes sida.

— Därinne rådde uteslutande lugn och frid, min nådiga. Vid det klockslag ni behagade nämna satt jag och sov i ett soff­hörn och sir Percy i ett annat soffhörn vid motsatta väggen.

— Och ingen alls kom in i rummet?

— Inte en katt.

— Vi ha då misslyckats, ni och jag?

— Ja, det tyckes verkligen så.

— Men Armand... bönföll hon.

— Ja, Armand S:t Justs chancer hänga på en tråd — bed till himlen, min nådiga, att den tråden inte måtte brista.

— Chauvelin, jag har arbetat för er — med det upprikti­gaste, allvarligaste uppsåt — kom ihåg...

— Jag kommer nog ihåg mitt löfte, sade han lugnt. — Den dag Röda nejlikan och jag mötas på fransk botten, har ni er bror välbehållen hos er.

— Och det kommer att innebära, att jag sudlat mina hän­der med en tapper mans blod, sade hon med en rysning.

— Hans blod eller er brors. I närvarande stund hoppas ni nog ändå i likhet med mig, att den gåtlika Röda nejlikan i dag anträder färden till Calais —

— Jag vet bara med mig en enda förhopping, citoyen.

— Och det skulle vara?

— Att satan, er herre, skall ha behov av er annorstädes, innan denna dags sol går upp.

— Ni smickrar mig, citoyenne.

Hon hade hejdat honom några sekunder halvvägs i trappan, försökande pejla de tankar, som lågo bakom ansiktets outgrund­liga mask. Men Chauvelin förblev förbindlig, sarkastisk och re­serverad som förut; ej en skiftning i uttrycket förrådde för den

119