Man och hustru.
stackars kvinnan, vars nerver satts på ett sådant hårt prov, huruvida hon borde frukta eller kunde våga hoppas.
Nere i hallen blev hon snart ånyo omgiven. Lady Blakeney steg aldrig från någon festlig tillställning upp i sitt ekipage, utan att en skara mänskliga malfjärilar svärmade omkring det bländande ljuset av hennes skönhet. Men innan hon slutligen vände sig bort från Chauvelin, räckte hon honom en späd hand, med denna åtbörd av barnslig vädjan, som var så särskilt karakteristisk för henne.
— Ge mig litet hopp, mon petit Chauvelin! bad hon.
Med utsökt galanteri böjde han sig ned över denna smala hand, som såg så mjuk och vit ut genom den fina genomskinliga svarta silkesvanten, och kyssande de rosiga fingerspetsarna sade han med samma gåtfulla leende som förut:
— Himlen give, att tråden inte måtte brista.
Stigande åt sidan, lät hon malfjärilarna fladdra än tätare kring ljuset, och de muntra representanterna för Londons jeunesse dorée, som ivrigt följde lady Blakeneys minsta rörelse, undanskymde snart det sluga ansiktet med dess sällsamt markerade drag.
XVI.
Man och hustru.
Några minuter senare satt hon, insvept i de mjukaste pälsverk, på vagnssätet bredvid sir Percy Blakeney, och de fyra präktiga hästarna travade med dånande hovslag nedåt den tysta gatan.
Natten var varm trots den svala vind, som fläktade Marguerites brännande kinder. Snart hade de Londonhusen bakom sig, och sedan de med rassel och dån passerat gamla Hammersmithbron, lät sir Percy hästarna med ilande fart styra kosan mot Richmond.
Floden slingrade sig i behagfulla krökningar och liknade en silverglittrande, buktande orm i månljuset. Långa skuggor från lummiga trädkronor bildade här och där djupsvarta fläckar
120
