Man och hustru.
tvärs över landsvägen. Hästarna ilade framåt med svindlande fart, styrda av sir Percys fasta och säkra händer.
Dessa nattliga åkturer efter baler och supéer i London utgjorde Marguerites stora förtjusning, och hon uppskattade till fullo denna excentriska idé hos mannen, som kom honom att efter varje festlig tillställning i staden föra hem henne till deras eget vackra hem vid floden i stället för att hyra en kvav våning i London.
Han älskade att köra sina eldiga hästar framåt de ensliga, månskensbegjutna vägarna, och hon älskade att sitta bredvid honom på kusksätet, med den engelska sensommarnattens milda luft fläktande mot sitt ansikte efter den heta atmosfären på en bal eller en sen middag. Åkturen varade ej länge — stundom blott en knapp timme, när hästarna stått inne förut och sir Percy gav dem lösa tyglar.
I natt tycktes vagnen bokstavligen flyga fram längs vägen utmed flodstranden. Efter vanan talade han ej med henne utan stirrade rakt framför sig, och tömmarna tycktes vila helt löst i hans smala, vita händer. Marguerite kastade då och då en forskande blick på honom; hon kunde se hans vackra profil och det ena likgiltiga ögat med sitt raka fina bryn och tunga ögonlock.
Hans ansikte såg egendomligt allvarsamt ut i månskenet, och det erinrade Marguerites svidande hjärta om de lyckliga dagar, då han sökt vinna hennes kärlek — då han ännu ej blivit detta affekterade dumhuvud, denne fåfänge narr, vars liv tycktes delas mellan spel- och supébordet samt besök hos modeskräddarna.
Men nu, i månskenet, var det henne omöjligt att urskilja uttrycket i de halvslutna blå ögonen; hon kunde endast se den fasta hakans kontur, en del av den kraftiga munnen, pannans välbildade, massiva välvning. I sanning, naturen hade velat sir Percy väl; hans fel måste alla skyllas på den där stackars, halvt svagsinta modern och den tankspridde, ständigt sorgbundne fadern, av hvilka ingendera frågat efter det unga liv, som spirade upp emellan dem och som måhända redan nu, just genom frånvaron av all fostrande omtanke och ömhet, började vissna i sin knoppning.
Marguerite erfor plötsligt ett starkt deltagande för sin man.
121
