Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Paris: september 1792.

höra, att så och så många rojalister och aristokrater lyckats uppnå kusten och voro på väg till England och tryggheten...

Vakterna vid portarna hade fördubblats, och tjänstgörande sergeanterna hade hotats med döden, medan frikostiga belöningar utfästes för tillfångatagandet av dessa fräcka och tilltagsna engels­män. En summa av femtusen francs hade utlovats åt den man, som bemäktigade sig den hemlighetsfulla och gäckande Röda nej­likan.

Envar kände på sig, att Bibot skulle bli denne man, och Bibot tillät denna övertygelse att rotfästa sig i vars och ens sinne. Och sålunda kommo dag efter dag människor för att följa med händelserna vid västra porten och vara närvarande, när han lade vantarna på någon flyende aristokrat, som måhända kunde ledsa­gas av den där hemlighetsfulle engelsmannen.

— Bah, sade han till sin förtrogne korpral; medborgaren Grospierre var ett nöt! Om det bara varit jag, där vid norra por­ten i förra veckan...

Medborgaren Bibot spottade i marken för att uttrycka sitt förakt för kamratens dumhet.

— Hur gick det till, medborgare? frågade korpralen.

— Grospierre stod vid porten och höll god vakt, började Bibot med viktig min och pöste självbelåtet upp sig, då folkho­pen slöt en ring omkring honom och började uppmärksamt lyssna till hans berättelse. — Alla ha vi hört talas om denne galne en­gelsman, som ställer till så mycket, denna Röda nejlika, den hin måtte anamma! Men genom min port slipper han inte, så myc­ket är säkert, såvida han inte är den lede fienden själv. Men Grospierre var nu en stor fårskalle. Torgkärrorna körde just ge­nom portarna; där var en, som var lastad med tunnor och kördes av en gammal gubbe med en pojke bredvid. Grosville hade nog fått en tår för mycket, men han tyckte förstås, att han bar sig mycket knipslugt åt; han tittade i tunnorna — de flesta av dem åtminstone — såg att de voro tomma och lät kärran passera.

Ett mummel av ursinne och föraktfullhet höjdes ur hopen av trasigt slödder, som skockat sig runt medborgaren Bibot.

— En halv timme senare, fortfor sergeanten, kommer det en

5