Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/130

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Man och hustru.

Den andliga kris hon nyss genomgått kom henne att känna sig överseende gentemot andras fel och brister.

I huru hög grad en mänsklig varelse kan bli en motståndslös ödets lekboll, det hade hon tvungits att inse med förfärande klar­het. Om någon för en vecka sedan sagt henne, att hon skulle komma att nedlåta sig till att spionera på sina vänner, att hon skulle överlämna en tapper och omisstänksam man i en skonings­lös fiendes händer — hon skulle med ett föraktfullt skratt ha till­bakavisat blotta tanken.

Och dock hade hon gjort dessa ting. Denne käcke och självuppoffrande hjälte skulle måhända mycket snart gå sin död till mötes — döden, vållad genom henne, alldeles som för två år sedan markisen de S:t Cyr mördats efter några av henne fällda tanklösa ord. Men i detta fall var hon moraliskt skuldfri; hon hade ej menat någonting så värst illa... men slumpen hade gripit in. Denna gång däremot hade hon begått en obestridligt lumpen handling — hade begått den med fullt uppsåt, driven av en bevekelsegrund, som nog ej skulle gillas av personer på den högsta moraliska ståndpunkt.

När hon kände sin makes starka arm tätt invid sig, kände hon även, hur ännu mycket mera han skulle betagas av veder­vilja och förakt för henne, om han vetat, vad hon förehaft i natt.

Sålunda döma mänskliga varelser varandra, ytligt och på skenbara grunder; de behandla varandra övermodigt och spotskt, med blott föga skäl, och utan misskund. Hon ringaktade sin man för hans tomma hjärna och simpla, andefattiga förströelser, och han, det kände hon, skulle förakta henne än mer, därför att hon ej haft den moraliska styrkan att göra det rätta för det rättas egen skull och uppoffra brodern, hur kär han än var henne.

Försjunken i sina tankar hade Marguerite funnit denna stilla timme, då hon kringfläktades av sommarnattens svala vind, alltför kort, och det var med en känsla av besvikenhet, som hon plötsligt märkte, att hästarna travat in genom de massiva gallergrindarna till hennes vackra engelska hem.

Sir Percy Blakeneys slott vid Thamesfloden har blivit histo­riskt. Till sina dimensioner palatslikt ligger det mitt inne i för­tjusande vackra trädgårds- och parkanläggningar, med sin fasad

122