Man och hustru.
någonsin skulle kunna finna ro och sömn efter en natt sådan som denna.
Plötsligt, innan hon hunnit fram till terrassen, hörde hon fasta steg mot det rasslande gruset, och i nästa ögonblick trädde hennes mans gestalt fram ur skuggan.
Även han hade gått omkring stora byggningen och följde nu gräsplanen ned emot floden. Han bar ännu sin tunga kuskrock med de otaliga uppslag och kragar, som han själv gjort moderna, men han hade kastat den långt tillbaka och höll efter sin vana händerna nedstuckna i de djupa fickorna i sina sidenbenkläder. Den pråliga vita kostym som han burit på lord Grenvilles bal, med dess jabot av dyrbara spetsar, avtecknade sig nästan spöklikt mot husets mörka bakgrund.
Han tycktes icke ha märkt henne, ty efter några ögonblicks paus vände han tillbaka mot huset och kom rakt upp mot terrassen.
— Sir Percy!
Han hade redan foten på det understa av terrassens trappsteg, men vid ljudet av hennes stämma ryckte han till och stannade. Därefter blickade han forskande inåt dunklet, varifrån hennes röst ropat på honom.
Hon kom hastigt fram i månljuset, och så fort han blev henne varse, sade han med denna min av fulländad ridderlighet, som han alltid antog, när han talade med henne:
— Till er tjänst, madame!
Men hans fot dröjde ännu på trappsteget, och i hela hans hållning fanns en förstucken antydan, dock tillräckligt märkbar för henne, att han ville komma sin väg och ej hade ringaste längtan efter ett samtal på tu man hand så här mitt på natten.
— Luften är härlig och sval, sade hon, månskenet fridfullt och poetiskt och trädgården inbjudande. Vill ni inte stanna här ute en stund? Timmen är ännu ej sen... Eller är mitt sällskap er så oangenämt, att ni vill göra er kvitt detsamma så fort som möjligt?...
— Nej, för ingen del, madame, svarade han artigt. — Jag misstänker dock storligen, att ni skall finna nattluften än mera poetisk utan mitt sällskap. Så att ju fortare jag avlägsnar mig, desto belåtnare blir ers nåd.
124
