Man och hustru.
— Förlåt mig, madame, jag tyckte nyss ni sade, att vi önskade dröja därvid.
— Jag talade ju inte om det förflutna, Percy, sade hon, och hennes röst fick ett tonfall av ömhet. — Jag talade om den tiden, då du ännu höll av mig, och jag... Ack, jag var fåfäng och ytlig, din rikedom och din ställning bestucko mig... Jag gifte mig med dig, i den stilla förhoppningen, att din stora kärlek till mig skulle inom mig tända en motsvarande känsla... Men ack!...
Månen hade sjunkit ned bakom en molnvägg. I öster började en svag grå dager lyfta på nattens tunga mantel. Han kunde nu endast urskilja hennes gestalts behagfulla konturer, det lilla drottninglikt burna huvudet med dess rikedom av rödskimrande gyllene lockar och de glittrande ädelstenarna, vilka bildade den lilla stjärnformiga, röda blomma hon bar som diadem på håret.
— Tjugufyra timmar efter vår vigsel, madame, dog markisen de S:t Cyr med hela sin familj på giljotinen, och det vitt utbredda ryktet nådde mig, att det var sir Percy Blakeneys hustru, som hjälpt till att befordra dem dit.
— Själv har jag ju berättat dig, hur mycket som är sannt av det där rysliga ryktet.
— Intet förrän det förts till mina öron av främmande människor — hela historien med alla dess ohyggliga detaljer.
— Och du trodde dem genast, genmälde hon med stor häftighet. — Utan ett bevis eller en bekräftelse trodde du, att jag, som du svor att du älskade mer än ditt liv, som du gav dig sken av att dyrka — att jag kunde begå en handling, så nedrig och lumpen, som dessa främmande människor funno för gott att måla ut dem...
Hon gjorde ett litet uppehåll och återtog med skälvande läppar:
— Du trodde, att jag ämnade hemlighålla det alltsammans för dig — du tyckte, att jag borde ha berättat det fritt och otvunget, innan jag gifte mig med dig. Och om du bara velat lyssna, skulle jag ha talat om för dig, hur ända till den morgon, då S:t Cyr gick till giljotinen, jag hade uppbjudit hela min fömåga, allt det inflytande, varav jag var mäktig, för att rädda honom och hans familj. Men stoltheten tillslöt mina läppar, när din kärlek tycktes
127
