Man och hustru.
dö, liksom för samma giljotins bila. Och dock hade jag kunnat berätta för dig, hur jag blev förd bakom ljuset. Ja, just jag, som av samma rykte påstås vara den skarpsinnigaste kvinna i Frankrike... Jag narrades att göra detta, av personer, som visste, hur de skulle begagna sig utav min kärlek till min ende bror och mitt naturliga begär efter hämnd. Var det väl så förunderligt?
Hennes röst kvävdes av tårar. Hon höll åter upp under några sekunder och sökte återvinna fattningen, i det hon bönfallande såg på honom, nästan som om han varit hennes domare.
Han hade låtit henne tala på ett dämpat lidelsefullt sätt, som var karaktäristiskt för henne, utan att göra något inpass, utan att yttra något deltagande ord. Nu, när hon tystnade, försökande svälja de tårar, som ville bryta fram ur hennes ögon, iakttog han samma kallt avvaktande hållning som förut.
Morgongryningens skumma dager kom hans resliga gestalt att te sig än högre och rakare till hållningen. Det dåsiga, godmodiga ansiktet var på ett sällsamt sätt förändrat. Upprörd som hon var såg Marguerite dock, att dessa ögon ej längre voro loja, munnen ej längre hågad för skratt och andefattigt skämt. Ett underligt uttryck av koncentrerad lidelse tycktes glöda under de halvslutna ögonlocken, munnen hölls hårt sluten, läpparna sammanprässade, som om endast viljan höll den våldsamt frambrytande sinnesrörelsen tillbaka.
Marguerite Blakeney var framför allt en kvinna, med alla en kvinnas tjusande små svagheter, en kvinnas mest älskvärda fel och brister. Hon förstod i detta nu, att hon under de senaste månaderna begått ett högst betydligt misstag — att denne man, som stod här framför henne, skenbart kall som en stenbild, medan hennes melodiska röst ljöd för hans öron, älskade henne ännu, liksom han älskat henne för ett år sedan; att hans lidelse måhända slumrat, men att den ännu fanns kvar, lika stark, lika mäktig och överväldigande som i den stund, då hennes läppar första gången mötte hans i en lång, sinnesberusande kyss.
Stoltheten hade hållit honom från henne, och på kvinnors sätt ville hon nu vinna tillbaka den erövring, som en gång varit hennes. Med ens tycktes det henne, som om den enda lycka livet
128
