Man och hustru.
jag utan knot eller besvärliga frågor skulle liksom en slö och undergiven slav finna mig i allt hvad min älskarinna företog sig. Med hjärtat överflödande av kärlek och ömhet fordrade jag ingen förklaring — jag väntade på den, utan tvivel och misstro, blott med säker förvissning. Om du då blott hade sagt ett enda ord, skulle jag av din mun mottagit varje förklaring och trott på den. Men du lämnade mig utan ett ord, förutom en naken bekännelse av timade ohyggliga fakta; stolt återvände du till din broders hus och lämnade mig ensam... i många veckor... Numera vet jag inte på vem jag kan tro, sedan det helgonskrin, som innehöll min enda illusion, ligger krossat för mina fötter.
Nu behövde hon ej klaga över, att han var kall och känslolös; till och med hans röst darrade av en lidelsens intensitet, som han måste göra övermänskliga ansträngningar för att kuva.
— Ja, min vanvettiga stolthet, sade hon sorgset. — Knappast hade jag farit min väg, förrän jag ångrade mig. Men när jag återvände, fann jag dig — o, så förändrad! — bärande redan den bekymmerslösa likgiltighets mask, som du aldrig sedan lagt ut av dig — förrän nu...
Hon stod så tätt intill honom, att hennes mjuka, löst uppsatta hår fläktade mot hans kind; hennes ögon, som glänste genom tårarna, kommo hans inre att bäva, stämmans välklang göt eld i hans ådror.
Men han ville ej ge vika för den trolska tjuskraften hos denna kvinna, som han älskat med sådan glöd och genom vilkens förvållande hans stolta självkänsla sargats så djupt. Han slöt ögonen för att utestänga den dårande åsynen av det ljuva ansiktet, den snövita halsen och harmoniskt vackra gestalten, kring vilken gryningens rosenskimmer just nu började spela.
— Nej, madame, det är ingen antagen mask, sade han iskallt. — Jag svor er... en gång... att mitt liv tillhörde er. I månader har det nu varit er leksak... det fyller ju sin uppgift...
Men nu visste hon dock, att kylan och oberördheten voro spelade. Den ängslan och sorg, som plågat henne förut under natten, återvände plötsligt, men nu ej längre med samma aggande skärpa, utan i förening med en känsla av att denne man, som
130
