Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/139

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Man och hustru.

trots allt ännu älskade henne, skulle hjälpa henne att bära bördan.

— Sir Percy, sade hon, driven av en plötslig ingivelse, himlen vet, att ni gjort er all möda för att försvåra den uppgift jag före­lagt mig. Ni talade just nyss om en min nyck... godt, vi kunna ju kalla det så, om ni så tycker... Jag önskade tala med er, därför att... därför att jag hade bekymmer... och var i behov av... ert deltagande...

— Ni har endast att befalla, madame.

— Vad ni är kall! suckade hon. — I sanning, jag kan knappast tro, att bara för några månader sedan en enda tår ur mitt öga gjorde er alldeles utom er. Nu kommer jag till er... med sorg och bävan i hjärtat... för att...för att...

— För all del, sansa er då, madame! På vad sätt kan jag tjäna er?

— Percy! Armand svävar i dödlig fara! Ett brev från honom... obetänksamt, impulsivt, som alla hans handlingar, och skrivet till sir Andrew Ffoulkes, har fallit i en hans oblidkelige fiendes händer. Armand är hopplöst komprometterad... i mor­gon blir han måhända arresterad... och därefter kommer giljo­tinen... såvida inte... så vida inte... O, det är förfärligt, ut­brast hon och stönade högt av ångest, då alla den förflutna nat­tens händelser plötsligt åter stodo för hennes minne.

— O, det är förfärligt, upprepade hon, och du förstår det inte... du kan det inte... Och jag har ingen, som jag kan vända mig till... för att få hjälp... eller åtminstone bara del­tagande...

Tårarne läto nu ej längre hejda sig. Hennes bekymmer, själskampen, den plågsamma ovissheten om Armands öde — allt i förening överväldigade henne. Hon vacklade, färdig att falla, och lutande sig mot stenbalustraden begrov hon anletet i hän­derna och började bittert snyfta.

Allra först, när hon nämnde Armand S:t Justs namn och den fara, vari han svävade, hade sir Percys ansikte blivit en nyans blekare, och det hårdnackat bestämda uttrycket framträdde ännu skarpare över panna och ögonbryn. Han sade dock ännu så länge ingenting, utan endast såg på henne, medan hennes fina

131