Farväl!
kvinnan, vars egna ögon voro nära att falla ihop av sömn. — Klockan är över fem.
— Åhja, Louise, jag börjar känna, att jag vakat, svarade Marguerite vänligt. — Men du själv kan också vara trött, så gå genast och lägg dig. Jag hjälper mig ensam i säng.
— Men, hennes nåd —
— Inga invändningar, Louise, utan gör som jag säger. Ge mig en morgonrock och lämna mig sedan ensam.
Louise lydde med stor tacksamhet. Hon tog varsamt av sin matmors praktfulla balklädning och svepte in henne i en mjuk, i rika veck fallande morgondräkt.
— Önskar hennes nåd någonting annat? frågade hon, när detta var gjort.
— Nej, ingenting mera. Släck ljusen, när du går ut.
— Ja, hennes nåd. God natt!
— God natt, Louise!
När kammarjungfrun gått, drog Marguerite gardinerna åt sidan och slog upp fönsterna.
Trädgården och floden på andra sidan lågo övergjutna av ett rosigt skimmer. Långt bort i öster hade den uppgående solens strålar förvandlat det blekröda till blänkande guld. Gräsplanen låg nu öde, och Marguerite blickade ned på terrassen, där hon för några minuter sedan stått och fåfängt sökt vinna tillbaka en mans kärlek, som en gång varit så fullt och odelat hennes.
Det var egendomligt, att mitt under bekymren och den förtärande oron för Armands skull kände hon nu en svidande hjärtesorg.
Ty hon älskade honom ännu, denne ironiske, kallsinnige man, hur sällsamt det än kunde förefalla. Och när hon nu blickade tillbaka på de senaste månaderna av missförstånd, kyla och ensamhet, förstod hon att hon aldrig upphört att älska honom — att hon djupt ned i sitt hjärta städse haft en obestämd förnimmelse av, att hans forcerade kvickheter, hans själlösa skratt, hans dåsiga nonchalans endast var en mask. Den verkliga mannen, stark, självrådig och lidelsefull, fanns där ännu — den man, som hon älskat, vars känsloglöd tjusat henne och vars personlighet utövat en så stark dragning på henne, eftersom hon alltid haft en
135
