Farväl!
kunde han ha att säga henne, mitt i natten, som ej kunde uppskjutas till morgonen?
Hon slet upp kuvertet och läste:
»Oförutsedda omständigheter tvinga mig att genast fara norrut, så att jag ber ers nåd om benäget överseende, när jag uraktlåter att muntligen säga er farväl. Den angelägenhet, som kallar bort mig, torde hålla mig sysselsatt i omkring en vecka, så att jag får icke ha den äran att vara närvarande vid ers nåds vattenfest om onsdag.
Jag förblir ers nåds ödmjukaste och lydigaste tjänare.
Percy Blakeney.»
Marguerite måste läsa de få, enkla raderna ett par gånger
om, innan hon fullt fattade deras mening.
Hon stod ute i korridoren och vände den hemlighetsfulla brevlappen i handen, utan att förstå, men med sinnet uppfyllt av en oförklarlig aning.
Sir Percy rådde visserligen om ansenliga jordegendomar i norra England, och han hade ofta förut rest dit ensam för att stanna borta en vecka. Men det föreföll besynnerligt, att det mellan klockan fem och sex på morgonen skulle ha uppstått »omständigheter», som tvang honom att anträda färden med sådan brådska.
Fåfängt sökte hon skaka från sig en för henne ovanlig känsla av nervositet: hon darrade från huvud till fötter. Hon greps av ett vilt, okuvligt begär att återse mannen — nu genast! Bara han ej redan givit sig i väg!
Glömmande, att hon endast var helt lätt klädd i en lös morgonrock och att hon bar håret utslaget över axlarna, ilade hon utför trapporna och genom vestibulen fram till stora utgången.
Den var som vanligt bommad och reglad, efter som tjänarepersonalen inomhus ännu ej var uppe, men hennes skarpa hörsel hade urskilt ljudet av röster och en hästhovs skrapande mot gångbanans flata stenplattor.
Med ängsliga, darrande fingrar drog Marguerite undan reglar och bommar, den ena efter den andra, varvid hon skrapade
137
