Den hemlighetsfulla ringen.
ektrappan, som ledde ned till bottenvåningen. Till vänster låg filen av hennes mans rum, som hon faktiskt aldrig beträdde.
De bestodo av sovrum, toalett- och mottagningsrum och, längst bort i korridoren, ett litet skriv- och arbetsrum, som, när sir Percy ej använde det, ständigt hölls låst. Hans egen förtrogne kammartjänare hade uppsikt över detta rum. Ingen fick någonsin tillåtelse att gå ditin. Hennes nåd hade aldrig kännt någon lust att besöka detta rum, och tjänstepersonalen i övrigt hade naturligtvis ej vågat överträda det bestämda förbudet.
Marguerite hade ofta, med det godlynta förakt, som hon på senare tider börjat visa mot mannen, gycklat med honom för den hemlighetsfullhet, varmed han omgav detta privata arbetsrum. Hon hade alltid brukat skrattande försäkra, att anledningen, varför han så noggrannt utestängde alla nyfikna blickar från sitt allra heligaste, var den, att han var rädd att de skulle upptäcka, hur litet »arbete» det var, som egentligen förrättades inom dess fyra väggar. Och säkert är, att en bekväm armstol, för den händelse sir Percy kände sig hågad att taga en lur, var den mest framträdande möbeln därinne.
Marguerite tänkte på allt detta, där hon stod i solskenet och blickade framåt korridoren. Frank var synbarligen sysselsatt med att städa sin herres rum, ty de flesta av dörrarna stodo öppna, bland andra den till arbetsrummet.
Hon betogs av plötslig, barnslig nyfikenhet att få titta in i sir Percys hemliga kammare. Förbudet gällde förstås inte henne, och Frank skulle naturligtvis ej våga göra några invändningar. Hon hoppades dock, att kammartjänaren skulle vara sysselsatt inne i något av de andra rummen, så att hon utan några besvärande vittnen och i all hemlighet kunde få göra sin lilla påhälsning.
Sakta, på tå, gick hon tvärs över korridoren, och likt Blåskäggs hustru stannade hon ett ögonblick på tröskeln, bävande och obeslutsam.
Dörren stod på glänt, och hon kunde ej urskilja någonting inne i rummet. Hon sköt försiktigt upp den; intet ljud hördes. Frank var tydligen ej där, och hon steg modigt på.
Vad som först frapperade henne var den stränga enkelheten i inredning, som rådde runt omkring henne. De tunga, mörka
143
