Den röda nejlikan.
under sin fana i några månader roat sig med att frånröva den blodiga franska revolutionen en del av dess utsedda, oskyldiga offer.
Kanske det hade varit hans avsikt att inviga henne i sina förehavanden strax efter deras giftermål. Men då hade historien om markis de S:t Cyr trängt till hans öron, och han hade plötsligt vänt sig från henne, fruktande utan tvivel, att hon härnäst skulle kunna förråda honom själv och de kamrater, som svurit att följa honom. Och på så sätt hade han narrat henne så som andra, medan hundratals familjer hade honom att tacka för liv och återskänkt lycka.
Ingen under, att Chauvelins spioner aldrig råkat in på rätta spåret. Senast i går afton, när Chauvelin gått in i lord Grenvilles matsal för att sammanträffa med den djärva Röda nejlikan, såg han endast den oförarglige narren sir Percy Blakeney sitta och snarka i ett soffhörn.
Hade hans listiga skarpsynthet genomskådat hemligheten? just häruti låg den förfärliga ovissheten. Hade månne Marguerite Blakeney, när hon för att rädda sin bror överlämnade en namnlös okänd åt sitt öde, förrått sin egen man och oåterkalleligen vållat hans ofärd?
Nej, och tusen gånger nej! Så grymt kunde ej ödet vara!... Hennes hand, som i går afton hållit om den där lilla papperslappen, skulle säkert ha domnat och förlamats förr än den tillåtits att begå ett sådant gräsligt dåd.
— Men hur är det fatt, chérie! avbröt sig lilla Suzanne, nu på allvar skrämd, ty Marguerites klara färger hade lämnat rum för askgrå blekhet. — Är du sjuk, Marguerite? Men så säg då, vad är det?
— Ingenting, lilla vän, mumlade hon som i en dröm. — Vänta ett ögonblick — låt mig försöka reda mina tankar... Sade du... att Röda nejlikan hade rest i dag?
— Marguerite, chérie, tala om för mig vad det är!... Du riktigt skrämmer mig...
— Det är ingenting... rakt ingenting... Jag måste vara ensam ett par minuter... och, käraste du, jag kanske får knappa in på vår samvaro i dag... Jag blir visst tvungen att fara om en stund, förstår du...
150