Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/160

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Den röda nejlikan.

Nu hade han hållit ord. Han hade skickat henne tillbaka S:t Justs komprometterande skrivelse — ty hans sökande efter Röda nejlikan började krönas med framgång...

Det svindlade för Marguerites ögon, och hon kände sig svag i alla leder. Hon vacklade och skulle ha fallit, om ej Suzannes ömma arm stött under henne. Med en övermänsklig ansträngning återvann hon sin fattning — här var mycket, som måste göras.

— För hit kuriren till mig? sade hon lugnt till tjänaren. — Han har väl inte gått?

— Nej, hennes nåd.

Ridknekten gick, och Marguerite vände sig till Suzanne.

— Lilla barn, spring in och bed din Lucile göra sig i ord­ning. Detta var ett brått slut på ditt efterlängtade besök!... Och vänta — bed en av jungfrurna göra i ordning en resdräkt jämte kappa åt mig.

Suzanne svarade ej. Hon kysste ömt Marguerite och lydde utan ett ord; den unga flickan hade fyllts av skräck vid åsynen av den namnlösa bedrövelsen i väninnans ansikte.

En minut senare återvände ridknekten, åtföljd av kuriren, som haft med sig brevet.

— Vem gav er denna försändelse? frågade Marguerite.

— En obekant herre, hennes nåd, svarade mannen, inne på värdshuset »Rosen och Tisteln» mitt emot Charing Cross. Han sade, att ni skulle förstå.

— På »Rosen och Tisteln»? Vad hade han för sig?

— Han väntade på resvagnen, hennes nåd, som han hade beställt.

— Resvagnen?

— Ja, hennes nåd. En särskild vagn, som han hade sagt till om. Av hans betjänt hörde jag så mycket som att han äm­nade sig till Dover.

— Det är nog. Ni kan gå.

Därefter vände hon sig till ridknekten med befallningen:

— Min resvagn och de fyra snabbaste hästarna i stallet — förspänning nu genast!

De bägge männen bugade sig och avlägsnade sig hastigt. Marguerite blev stående kvar ensam några ögonblick på