Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/168

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Vännen.

— Jag avbidar era order, sade han enkelt.

— Lyssna då! Min vagn står redo att föra mig till Dover. Följ efter mig, så fort hästarna kunna springa. I skymningen rå­kas vi på »Fiskarens vila». Det värdshuset lär nog Chauvelin undvika, ty han är känd där, och jag tror, att vi själva äro tryg­gast där... Med glädje tar jag emot er eskort till Calais — som ni nyss sade, skulle jag kunna taga fel, även om ni gåve mig aldrig så noggranna anvisningar. Vi hyra en kutter i Dover och göra överfarten under natten. Om ni ville samtycka till att för­kläda er till min lakej, tror jag, att ni ej behövde bli upptäckt.

— Jag står helt och hållet till ert förfogande, madame, upp­repade den unge mannen allvarligt. — Måtte ni få »Måsen» i sikte, innan vi hinna fram till Calais. Är Chauvelin nu i farten, kan Röda nejlikan ej taga ett steg på fransk botten utan att ut­sätta sig för fara.

— Ja, Gud give det, sir Andrew! Men nu farväl! Vi rå­kas i afton i Dover. Det blir en kappsegling mellan Chauvelin och mig tvärs över Kanalen i natt — och priset är Röda nejli­kans liv...

Han kysste hennes hand och följde henne sedan ut till bär­stolen.

En kvarts timme senare befann hon sig åter på »Kronan», där hästar och vagn redan stodo färdiga och väntade på henne. I nästa minut dundrade hästhovarna fram över Londons gator och veko omsider med svindlande fart in på landsvägen mot Dover.

Nu hade hon ingen tid att hängiva sig åt förtvivlan. Hon var full av handlingskraft, och när hon väl fått sir Andrew Ffoulkes till bundsförvant och medhjälpare, hade hoppets stråle åter tänts i hennes själ.

Gud skulle vara nådig. Han skulle ej tillåta någonting så gruvligt att hända som att en tapper man ljöte döden genom för­vållandet av en kvinna, som älskade och dyrkade honom och gärna skulle ha offrat sitt liv för hans skull.

Marguerites tankar flögo tillbaka till honom, den hemlighets­fulle hjälten, som hon alltid älskat med svärmisk hänförelse och glöd, ehuru han endast var en skuggestalt för henne. Nu hade han blivit kött och blod, och hon begynte redan i lycksalig

160