Ett tålamodsprövande uppskov.
— Jag må säga, monsieur min lakej, sade hon, att jag är mycket nöjd med ert yttre.
Herr Jellyband hade kommit in efter sir Andrew och såg helt perplex ut. Den unge ädlingens förklädnad hade bekräftat hans värsta misstankar. Utan ett leende på sitt jovialiska ansikte drog han upp korken på en vinbutelj, makade stolarna till rätta och ställde sig att vänta.
— Tack, bäste Jellyband, sade Marguerite, som ännu smålog vid tanken på den hedersmannens känslor just i denna stund, nu behöva vi ingenting mera. Och här har ni för allt det extra besvär, som vi åsamkat er.
Hon räckte ett par guldmynt åt Jellyband, som tog emot dem vördnadsfullt och med en något mera urskuldande och försonlig uppsyn.
— Hör, lady Blakeney, inföll sir Andrew, då Jellyband stod i begrepp att draga sig tillbaka, jag fruktar ändå, att vi måste taga vår hederlige väns gästfrihet ytterligare i anspråk. Tyvärr är det omöjligt för oss att göra överfarten i natt.
— Inte göra överfarten i natt? upprepade hon helt bestört. — Men det måste vi, sir Andrew, vi äro alldeles tvungna... Här kan inte vara tal om någon omöjlighet, och till vad pris som helst måste vi skaffa oss ett fartyg nu i natt.
Den unge mannen skakade sorgset på huvudet.
— Jag fruktar, att det härvidlag inte är pengarna, som bli det bestämmande, lady Blakeney. Det blåser en riktigt otäck storm från Frankrike; vinden är rakt emot oss, och vi kunna inte segla ut, förrän den har vänt sig.
Marguerite blev dödsblek. Någonting sådant hade hon ej förutsett. Naturen själv spelade henne ett grymt spratt. Percy svävade i fara, och hon kunde ej komma till honom, därför att vinden råkade blåsa från franska kusten...
— Men vi måste fara — vi måste, upprepade hon med förtviflans envishet. — Ni vet ju, att nöden har ingen lag — kan ni inte hitta på någon annan utväg?
— Jag har redan varit nere vid stranden, svarade han, och resonnerat med två tre skeppare. Varenda sjöman bedyrar, att det i natt är stört omöjligt att hissa segel. Ingen, tillade han
165
