I Calais.
hastigt tätnande kvällsdimman. Man kunde se några glesa ljusprickar tindra och flere kyrkspiror resa sig ur töcknet.
En halvtimme senare stod Marguerite på fransk botten, och hon betogs av underliga känslor vid att åter veta sig vara i hemlandet.
Redan här på landsbygden, i denna avlägsna lilla kuststad, fick man en försmak av den sjudande revolutionen trehundra lieues längre bort, i det härliga Paris, som nu förgiftades av det ständiga blodflödet, av änkors klagan och faderlösa barns gråt.
Alla karlar buro röda mössor — i olika grader av snygghet — och envar hade den trefärgade kokarden fastsatt på vänstra sidan. Marguerite märkte med en rysning, att hennes landsmäns vanligen så glada och vänliga ansikten nu ständigt buro en uppsyn av dolsk misstänksamhet.
Ty nu för tiden spionerade envar på sin nästa; det oskyldigaste ord, yttrat på skämt, kunde när som helst förebringas som ett bevis på aristokratvänligt sinnelag eller förrädiska avsikter gentemot folket. Även kvinnorna gingo omkring med ett egendomligt uttryck av fruktan och hat lurande i sina mörka ögon. Alla stirrade på Marguerite, när hon steg i land, åtföljd av sir Andrew, och mumlade, medan hon passerade förbi: »Sacrés aristos!» eller »Sacrés Anglais!»
Annars väckte deras ankomst ej någon vidare uppmärksamhet. Calais låg redan vid denna tid i ständig affärsförbindelse med England, och engelska köpmän sågos ofta på denna kust. Det var en offentlig hemlighet, att på grund av den dryga engelska tullen stora partier viner och likörer smugglades i land. Detta fägnade den franske borgaren i hög grad; honom gladde det att se den engelska regeringen och den engelske kungen, som han hatade bägge två av hjärtans lust, »snytas» på vad som tillkom dem, och en engelsk smugglare var alltid en välkommen gäst i sjömanskrogarna i Calais och Boulogne.
Därför var det nog möjligt, medan sir Andrew lotsade Marguerite genom Calais’ slingrande gator, att många av invånarna, som med en svordom vände sig om för att se på främlingarna i deras engelska klädedräkt, förmodade som så, att de voro ute i ur engelsk synpunkt olovliga, men så mycket intressantare enskilda handelsärenden.
171
