I Dover.
Jemima, trög i vändningarna och väldig till omfånget, stod hela tiden och malde och muttlade för sig själv, medan hon betänksamt rörde om i buljongsgrytan över elden.
— Åhoj, Sally! skrek en munter, om också ej särdeles välljudande stämma från skänkrummet näst intill.
— Jestanes, va’ vill di nu igen, det kan jag just undra! utbrast Sally med ett godmodigt skratt.
— Öl, förstås, brummade Jemima. — Ni kan väl aldrig vänta, att Jimmy Pitkin ska nöja sig med en enda stånka, va’?
— Herr Harry, han såg också så ovanligt törstig ut, fnittrade Martha, den ena av de små köksflickorna.
Och hennes svarta glaspärlor till ögon tindrade, då de mötte kamratens, varpå båda brusto ut i en följd af små halvkvävda skratt.
Sally såg förargad ut ett ögonblick och gned tankfullt händerna mot sina välformade höfter. Det kliade tydligen i hennes fingrar av lust att få komma i beröring med Marthas blomstrande kinder. Men den medfödda godlyntheten fick råda, och med framskjuten underläpp och en ryckning på axlarna vände hon åter uppmärksamheten till sina stekta potatisar.
— Hej, Sally! Vart tar ni vägen, Sally!
En kör av tennmuggar, bultade av otåliga händer mot ekborden inne i skänkrummet, beledsagade ropen på värdshusvärdens hurtiga dotter.
— Sally! skrek en ännu mera enträgen stämma. — Ska ni hållas hela natten inne hos det där ölet?
— Jag tycker sannerligen, att far kunde passa upp dem med ölet, muttrade Sally. — Han vet, hur mycket vi ha att sköta här ute.
Men Jemima tog helt lugnt och utan att yttra några tankar i ämnet ett par skumkrönta krus från hyllan och började fylla en mängd tennstop med det hembryggda, ljusa och söta öl, för vilket »Fiskarens vila» varit ryktbart ända sedan konung Karls tid.
— Er far är för upptagen med att prata politik med herr Hempseed för att bry sig om vare sig er eller köket, muttrade Jemima mellan tänderna.
Sally hade gått till den lilla spegel, som hängde i ett hörn av köket, där hon hastigt slätade sitt hår och satte mössan med
10
