I Calais.
varur stenar och murbruk lossnat, på de sönderbrutna stolarna och det rankiga bordet — inbjudande ser det inte ut.
Värden på »Grå Katten» — han hette Brogard — hade ej tagit någon närmare notis om sina gäster. Han förmodade, att de om en stund skulle säga till om kvällsvard, och till dess hövdes det inte en fri medborgare att fästa avseende vid eller ens vara hövlig mot någon, hur elegant vederbörande än var klädd.
Framme vid spiseln satt en hopsjunken figur, som mest liknade ett trasbylte. Figuren var synbarligen en kvinna, ehuru till och med detta skulle vara svårt att se, om ej mössan funnits, som fordom varit vit, samt någonting, som hade ett obestämt tycke av klänningskjol. Hon satt och muttrade för sig själv, och då och då rörde hon om i grytan.
— Hör på, min hedersvän, sade sir Andrew slutligen, det skulle nog smaka oss bra med en smula kvällsvard...
— Medborgarinnan här — han pekade på trasbyltet bredvid spiseln — kokar visst ihop någon förträfflig anrättning, och min matmor har inte fått någon mat på flera timmar.
Brogard behövde en liten stund för att taga frågan i övervägande. Det passar inte en fri medborgare att alltför fort efterkomma deras önskningar, som till äventyrs begära någonting utav honom.
Han sköt åter en kraftig salivstråle utåt golvet och gick därefter makligt fram till en skänk, som stod i en vrå av rummet. Härifrån hämtade han ut en gammal soppskål av vitaktig metall, och långsamt, utan ett ord, räckte han den åt sin bättre hälft, som under samma trumpna tystnad börja fylla skålen med soppa ur grytan.
Marguerite hade med verklig fasa iakttagit dessa tillrustningar. Om hon ej varit ute i så allvarliga ärenden, skulle hon ofelbart ha flytt lång väg från detta smutsens och stankens hemvist.
— På min ära, vår värd och värdinna äro ovanligt muntra och tystlåtna, sade sir Andrew, som såg uttrycket av vedervilja i Marguerites ansikte. — Jag önskar, att jag kunde erbjuda er en trevligare och aptitligare måltid... Men jag tror nog, att ni skall finna soppan ätbar och vinet gott. De här människorna vältra sig i smuts, men leva i regeln rätt kräsligt.
174
