Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/184

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I Calais.

— Om jag ändå finge ta munsjörn i nacken! brummade sir Andrew argt.

Han hade följt Marguerites uppmaning och satt sig ned bred­vid henne framför bordet. Vardera gjorde ärliga ansträngningar för att inbilla den andre, att han eller hon åt och drack.

— Kära ni, bad Marguerite, försök hålla karlen vid gott humör, så att han täckes besvara de frågor vi måste ställa till honom.

— Jag skall göra mitt bästa, men hellre ville jag hänga upp honom vid hans eget spjäll än ställa några frågor till honom... Nå, herr värd, återtog han vänligt på franska och gav Brogard ett lätt slag på axeln, ser ni många av vår sort här på era trakter?... Många engelska resande, menar jag.

Brogard kastade en överlägset mönstrande blick på sina gäs­ter, utspydde ännu ett par moln tobaksrök för att visa, att han ej gjorde sig någon brådska, och muttrade slutligen:

— Öhö — nog händer det...

— Jo jo men! sade sir Andrew i lätt ton. — Engelska re­sande veta alltid, var de kunna få gott vin, eller hur min vän? — Saken är den, ser ni, att damen här ville så gärna veta, om ni hän­delsevis råkat en mycket god vän till henne, en engelsk herre, som ofta far till Calais i affärer... Han är stor och lång till växten och helt nyligen ämnade han sig till Paris... Damen här trodde nästan hon skulle träffa honom här i Calais ännu i afton...

Marguerite försökte låta bli att se på Brogard, så rädd var hon att förråda den brännande ångest, varmed hon bidade hans svar. Brogard harklade sig och svarade omsider makligt:

— Lång engelsman? — I dag? — Ja.

— Jaså, ni har sett honom? frågade sir Andrew vårdslöst.

— Jaha, i dag, upprepade Brogard buttert.

Därefter tog han helt trankilt sir Andrews hatt, som denne lagt ifrån sig på en stol, satte den på sitt eget lurviga huvud, ryckte och drog i sin smutsiga blus och kråmade sig som för att pantomimiskt uttrycka, att engelsmannen i fråga bar mycket fina kläder.

Marguerite blev alldeles betagen av skräck.

— Jag ser mycket väl, att det är sir Percy han härmar, vis­kade hon. — Således är han inte ens i förklädnad...


176