Hopp.
— Jag vet inte, svarade han vresigt. — Nu har ni väl fått besked... Han kom i dag. Han beställde kvällsvard. Han kommer alltså tillbaka. Voilà!
Därmed lunkade medborgaren Brogard på klampande träskor ut ur rummet och slängde hårt igen dörren efter sig.
XXIII.
Hopp.
— Vet ni vad, madame, sade sir Andrew, som såg, att Marguerite tycktes hågad att ropa tillbaka den franske bitvargen, det är nog bäst vi låta honom vara. Vi få ändå ingenting mera ur honom, men vi skulle kunna väcka hans misstankar... Man vet aldrig, vad det kan driva omkring för spioner här bortom all ära och redlighet...
— Mycket sannt, men vad gör det! svarade hon i lätt ton. — Nu vet jag ju, att min man är räddad och att jag mycket snart får råka honom.
— Sch! sade han helt uppskrämd, ty i övermåttet av sin fröjd hade hon höjt stämman och talat med ljudlig röst. — Till och med väggarna ha öron i Frankrike nu för tiden.
Han steg hastigt upp från bordet och gick ett slag omkring i det kala, snuskiga rummet, lyssnande uppmärksamt vid dörren, genom vilken Brogard nyss försvunnit. Därutanför hördes endast klampande fotsteg och vresigt brummande. Han sprang också uppför den rankiga trätrappan, som ledde till sängskåpet, för att förvissa sig om, att ingen låg på lur häruppe.
— Äro vi ensamma, monsieur min lakej? sade Marguerite muntert, då den unge mannen ånyo tog plats bredvid henne. — Kunna vi tala?
— Ja, men ytterst försiktigt... bönföll han.
— Kära ni, vad ni sätter upp för ett långt ansikte... Jag för min del skulle kunna dansa av idel glädje! Nu behöva vi säkert inte längre vara rädda. Vår egen skuta ligger förtöjd nere vid stranden, och kanske inom den närmaste halvtimmen ha vi
178
