Hopp.
min man här — just under detta tak!... Vad finns väl nu, som skulle kunna hota oss? Chauvelin och hans spårhundar ha ännu inte kommit.
— Ack, madame, hur kan ni så noga veta det?
— Vad menar ni?
— Han var i Dover samtidigt med oss.
— Uppehållen av samma storm — ja — som hindrade oss från att avsegla.
— Alldeles riktigt. Men — jag har inte nämnt om det förut, ty jag fruktade för att skrämma er — jag såg honom nere på stranden inte fem minuter innan vi gingo ombord. Jag vill våga min nacke på att det var han — han var förklädd till präst, så att satan, hans egen skyddspatron, skulle inte ha kännt igen honom... Men jag hörde honom stå och köpslå med en skutskeppare, som skulle ta honom till Calais, och han måste ha seglat ut inom mindre än en timme efter oss.
Marguerites ansikte hade hastigt förlorat sitt glada uttryck. Den ohyggliga fara, vari Percy svävade, nu när han befann sig på fransk botten, stod plötsligt klar för henne. Chauvelin var honom i hack och häl! Här i Calais var den listige ränksmidaren allsmäktig — ett ord från honom, och Percy kunde uppspåras, fängslas och...
Varje blodsdroppe tycktes frysa till is i hennes ådror: ej ens under sina mest ångestfulla stunder i England hade hon gjort sig en så ingående föreställning om den fara, som hotade hennes man. Chauvelin hade svurit att draga Röda nejlikan in under giljotinen, och nu stod den käcke hjälten, vars egenskap att vara okänd hittills varit hans starkaste skyddsvärn, avslöjad genom hennes eget förvållande — röjd för sin bittraste och mest oblidkelige fiende.
Chauvelin hade genom rånandet av de hemliga papperen skaffat sig kännedom om ligans alla planer, som nu närmast skulle sättas i verket. Armand S:t Just, greve de Tournay och en del andra flyktande rojalister skulle ha sammanträffat med Röda nejlikan — eller rättare sagt, som det ursprungligen varit överenskommet, med två av hans utskickade — just denna dag, den 2 oktober, på en plats, tydligen välbekant för de förbundne och angiven under namnet »Père Blanchards stuga».
179
