Hopp.
Armand, vars förbund med Röda nejlikan och desavouering av skräckregeringens brutala politik ännu voro okända för hans landsmän, hade lämnat England för något mera än en vecka sedan, förande med sig de nödvändiga instruktioner, som skulle sätta honom i stånd att sammanträffa med de andra flyktingarna och ledsaga dem till den trygga fristaden.
Så mycket hade Marguerite förstått genast från början, och sir Andrew Ffoulkes hade bekräftat hennes farhågor. Hon visste även, att när sir Percy fick reda på, att hans hemliga förhållningsorder stulits av Chauvelin, var det för sent för honom att meddela sig med Armand eller sända nya instruktioner till flyktingarna.
Dessa senare skulle naturligtvis infinna sig vid den utsatta mötesplatsen, på bestämd tid, utan att ana den fara, som hotade dem och deras tappre räddare.
Blakeney, vilken som vanligt uttänkt och organiserat hela expeditionen, ville ej låta någon av sina yngre kamrater löpa risken av ett nästan säkert tillfångatagande. Därav kom sig hans brådskande meddelande till dem på lord Grenvilles bal:
»Avreser själv i morgon — ensam».
Och nu skulle han uppspåras av Chauvelins utsända och oförmärkt förföljas ända tills han komme fram till den hemlighetsfulla kojan, där flyktingarna väntade på honom. Och där skulle gillret slå igen om honom och dem.
Kanske hade man dock ännu en timme på sig — den timmes försprång som Marguerite och hennes följeslagare hade på fienden — för att hinna varna Percy och förmå honom uppge ett företag, som helt säkert skulle medföra döden för honom själv.
— Av papperen han stal har Chauvelin fått reda på det här värdshuset, sade sir Andrew allvarligt, och så fort han satt foten i land, kommer han naturligtvis hit.
— Men han är inte i land ännu, genmälde hon, vi ha en timmes försprång, och Percy kan vara här när som helst. Vi skola vara halvvägs över Kanalen, innan Chauvelin fått klart för sig, att han blivit lurad på konfekten.
Hon talade muntert och ivrigt, försökande inge sin unge vän en smula av den förhoppningsfullhet, som ännu eldade hennes eget sinne. Men han skakade sorgset på huvudet.
180
