Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/19

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

I Dover.

rynkgarneringarna så klädsamt som möjligt öfver de mörka loc­karna. Därefter fattade hon stopen vid deras handtag, tre i var­dera starka, bruna handen, och skrattande, knotande och rodnande bar hon dem vidare in i skänkrummet.

Därinne förmärktes ej en skymt av den trägna brådska, som höllo fyra kvinnor varma och rörliga ute i det stekheta köket.

Skänkrummet inne på »Fiskarens vila» har blivit en av trak­tens sevärdheter nu i början av tjugonde seklet. Vid slutet av det adertonde, i nådens år 1792, hade det ännu ej förvärvat den ryktbarhet och den betydelse, som ytterligare hundra år samt vurmen för ålderdomlighet sedermera skänkt det.

Men det var ett gammalt ställe redan då, ty taksparrarna och bjälkarna av ek voro redan svarta av ålder, och detsamma voro de panelprydda stolarna med sina höga ryggar och de långa, po­lerade borden däremellan, på vilka oräkneliga tennstop efterlämnat fantastiska mönster av ringar i alla storlekar. Högt uppe i det blyinfattade fönstret bildade en rad krukor med scharlakansröd geranium och blå riddarsporre en glad färgfläck mot ekens dunkla bakgrund.

Att herr Jellyband, värden på »Fiskarens vila», var en välbergad man, blev naturligtvis klart även för en mera tillfällig iakt­tagare. Tennet på de fina gamla skänkarna och mässingen ovan­för den jättelika spiseln sken likt guld och silver, medan det röda tegelgolvet lyste lika grannt som den klarröda geranien uppe i fönsterkarmen. Detta betydde, att tjänarna voro dugliga och tal­rika, att kunder jämt strömmade till och att de voro av den sor­ten, att man måste söka hålla skänkrummet uppe på en hög nivå av ordning och prydlighet.

När Sally kom in, skrattande trots sina rynkade ögonbryn och visande en rad bländande vita tänder, togs hon emot med välkomstrop och skallande handklappningar.

— Här ha vi ju Sally! Var har ni hållit hus, Sally? Hurra för vår vackra Sally!

— Jag trodde ni hade blivit död därinne i er kökshåla, muttrade Jimmy Pitkin, och strök med aviga handen över sina mycket torra läppar.

— Bevara mig väl, är det då så förskräckligt bråttom?

11