Hopp.
det angår, att han skulle bryta sitt ord, så är blotta tanken orimlig och förmäten.
Tystnad rådde under några ögonblick. Marguerite hade dolt ansiktet i händerna, och tårarna sipprade långsamt mellan hennes skälfvande fingrar.
Den unge mannen sade ingenting; hans hjärta svallade över av medlidande för denna vackra kvinna med hennes djupa smärta. Hela tiden hade han lidit under trycket av denna brydsamma och svårlösliga situation, vari en obetänksam handling av den lidelsefulla fransyskan försatt dem alla.
Omsider såg Marguerite upp och började torka sina tårar.
— Ni har nog rätt, kära sir Andrew, sade hon, och vare det långt ifrån mig att söka locka Percy att svika sina förpliktelser. För resten skulle jag nog bedja och bönfalla förgäfves... Gud give honom ökad styrka och rådighet, att han måtte överlista sina förföljare!... Om vi bara snart finge tag uti honom! Jag känner på mig, att oändligt mycket beror därav, att han får veta, att Chauvelin spanar efter honom.
— Så tror även jag. Blakeney har underbara hjälpkällor till sitt förfogande. Om han bara vet om faran, iakttar han större försiktighet, och hans snarfyndighet är någonting underbart.
— Vad säger ni då, om ni skulle företaga en liten rekognosceringsvandring inåt byn, medan jag stannar och passar på honom här? Ni skulle ju kunna spåra honom en smula i förväg och därigenom vinna en ovärderlig tid. Om ni råkar honom, varna honom för all del!
— Men detta är en bra otrevlig plats för er att hållas kvar på ensam?...
— Det gör mig ingenting. Men ni skulle ju kunna fråga vår trumpne värd, om han kunde låta mig få vänta i ett annat rum, där jag är säker för nyfikna blickar, om möjligen någon annan gäst skulle infinna sig. Ge honom litet kontanter nu genast, så att han inte underlåter att säga till mig, så fort den långe engelsmannen kommer tillbaka.
Hon talade nu mycket lugnt, till och med glatt, övervägande sina närmaste planer och i nödfall beredd på det värsta. Nu ville hon ej mera röja någon svaghet, utan visa sig värdig honom,
182
