Hopp.
Man behövde nog icke frukta, att hon skulle företaga sig någonting förhastat.
— Nej, svarade hon och fäste sin klara, vackra blick på honom, det lovar jag er... Det skulle inte falla mig in att vedervåga min mans liv eller planer genom att tala med honom inför främlingar. Frukta ej, jag skall taga tillfället i akt och tjäna honom på det sätt, som jag tror är mest gagneligt för honom.
Brogard hade åter stigit utför trappstegen, och Marguerite stod färdig att uppsöka sin originella tillflyktsort.
— Jag vågar inte kyssa er hand, sade sir Andrew vid avskedet, eftersom jag bara är er lakej, men jag ber er, var vid gott mod! Om jag inte råkar på Blakeney inom en halvtimme, kommer jag tillbaka hit, och då är han nog här före mig.
— Ja, det blir bäst så... En halvtimme ha vid råd att vänta. Förr tycker jag inte Chauvelin skall ha kunnat hinna hit. Gud give, att dessförinnan ni eller jag har råkat på Percy. Lycka till på vandringen, min vän! Var obekymrad för min skull!
På lätta fötter steg hon uppför den knarrande trappan, som ledde till sängskåpet. Brogard tog ej någon vidare notis om henne. Hon kunde inrätta sig däruppe precis som hon behagade.
Sir Andrew följde henne med blicken, tills hon kommit upp i den lilla övervåningen och satt sig ned på halmen. Hon drog för de urblekta gardinerna, och den unge mannen tänkte i sitt stilla sinne, att hon råkat på en riktigt bra utkikspost, varifrån hon, själv osedd, kunde se och höra allt som föregick nedanför i rummet.
Han hade givit Brogard god betalning; den vresige gamle värdshusvärden skulle ej ha någon anledning att förråda sin gäst. Därefter redde sig sir Andrew till att gå. I dörren vände han huvudet ännu en gång och såg upp mot det lilla loftet under taket. Genom de söndriga förhängena tittade Marguerites ljusa ansikte ned på honom, och till sin stora lättnad såg den unge mannen, att det bar ett glatt och förhoppningsfullt uttryck. Med en sista avskedsnick gick han ut i natten.
184
