Mannen med slokhatten.
slag... Den ohyggliga missräkningen, skräcken för vad som komma skulle... Det skymlade för hennes ögon, hennes huvud svindlade, och det kostade henne en oerhörd viljeansträngning att hålla sig upprätt och ej låta sig sjunka till golvet.
— En tallrik soppa och en butelj vin, sade Chauvelin i myndig ton till Brogard. — Och laga er se’n ut härifrån — ni förstår! Jag vill vara ensam.
Moltyst och utan att knorra lydde Brogard. Chauvelin satte sig ned vid bordet, som dukats för den långe engelsmannen, och värdshusvärden fjäskade omkring honom, ösande upp soppan och sättande fram vinet. Den andre mannen, som stigit in med Chauvelin och som Marguerite ej kunde se, stod och väntade tätt bredvid dörren.
På en tvär åtbörd från Chauvelin hade Brogard dragit sig tillbaka inåt den andra kammaren, och franska regeringens agent vinkade nu åt den man, som varit honom följaktig.
I honom kände Marguerite genast igen Desgas, Chauvelins sekreterare och förtrogne medhjälpare, som hon förr i världen ofta sett i Paris. Han gick tvärs över rummet, och under några ögonblick lyssnade bägge uppmärksamt vid makarna Brogards dörr.
— Står han därinnanför, månntro? sade Chauvelin.
— Nej, citoyen.
En sekund fruktade Marguerite, att Chauvelin skulle beordra Desgas att genomsöka huset. Vad som skulle hända, om hon bleve upptäckt — därpå vågade hon knappast tänka. Men lyckligtvis föreföll Chauvelin mer otålig att få tala med sin sekreterare än rädd för spioner, ty han ropade hastigt tillbaka Desgas.
— Den engelska kuttern? frågade han.
— Vi förlorade den ur sikte i solnedgången, citoyen, svarade Desgas. — Den höll då kurs västerut, på Cap Gris Nez.
— Gott, muttrade Chauvelin. — Nå, kapten Jutley, vad sade han?
— Han försäkrade mig, att alla order ni skickade honom i förra veckan ha punkligt åtlytts. Alla vägar, som löpa samman vid denna plats, ha alltsedan dess natt och dag genomströvats av patruller, och klippstranden och grottorna ha genomsökts och bevakats på det noggrannaste.
188
