Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/199

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Örnen och räven.

Chauvelin fortfor en stund att skratta och muttra för sig själv, gnuggande sina händer i förkänslan av sitt övertag.

Hans planer voro också skickligt uppgjorda, och ej ett enda kryphål var lämnat, genom vilket den tappraste bland de tappre skulle kunna rädda sig. Varje väg, varje stig var bevakad, och i den öde kojan någonstans utmed kusten satt den lilla skaran flyk­tingar och väntade på sin räddare, som i stället skulle bringa dem döden...

Vilken känsla att ha den listige motståndaren, som så länge korsat all förföljelse, hjälplös i sitt våld! Nu längtade han efter att få triumfera över honom, njuta av hans förnedring, få tillfoga honom så mycket andligt och fysiskt lidande som endast ett död­ligt hat kan finna på... Den käcke örnen, fångad och med de starka vingarna stäckta, var dömd att slutligen duka under för den gnagande råttan.

Marguerite förundrade sig över att en människosjäl kunde inrymma så mycket hat mot en annan.

Chauvelin hade nu makat sig tätt intill bordet; han hade tagit av sig hatten, och Marguerite kunde urskilja konturen av hans skarpa profil och spetsiga haka, då han böjde sig ned över sin tarvliga aftonvard. Han var tydligen nöjd och belåten och avvaktade händelsernas utveckling med fullkomligt jämnmod, medan han förtärde Brogards föga aptitliga soppa med efter vad det tycktes mycket god smak.

Plötsligt, medan hon fortfarande iakttog Chauvelin, upp­fångade hon ett ljud, som gjorde henne iskall ända in i hjärtat. Och dock var det intet ljud, ägnat att ingiva fasa — det var en­dast den muntra klangen av en frisk och ungdomlig röst, som sjöng den engelska folksången:

»God save the King!»


XXV.
Örnen och räven.

Marguerites andedräkt stockade sig, och hon tyckte det var, som om hennes liv för ett ögonblick stannat, medan hon lyssnade

191