Örnen och räven.
till rösten och till sången. I den sjungande hade hon kännt igen sin man.
Även Chauvelin hade hört, ty han sköt en snabb blick mot dörren, varefter han brådskande tog upp sin bredbrättiga hatt och tryckte ned den på huvudet.
Rösten kom allt närmare. I första ögonblicket kände Marguerite ett vilt begär att rusa utför trappan, springa tvärs igenom rummet och till vad pris som helst hejda sången, bedja den muntre sångaren fly — fly för livet, innan det bleve för sent... Men hon behärskade sig i tid. Chauvelin skulle naturligtvis hejda henne, innan hon hunnit till dörren, och för övrigt kunde man ej veta, om han ej hade soldater posterade i närheten. Hennes dumdristighet skulle kunna bli dödssignalen för den man hon velat rädda med offret av sitt eget liv.
»Long to reign over us,
God save the King!»
sjöng stämman ännu muntrare än förut. I nästa ögonblick slängdes dörren upp, och dödstystnad rådde under några sekunder.
Marguerite kunde från sin utsiktsplats ej se dörren; hon höll andedräkten, för att ej ett ljud, ej en rörelse skulle gå förlorad för henne.
När Percy Blakeney trädde in, hade han naturligtvis genast fått syn på den franske prästmannen framme vid bordet. Hans tvekan varade ej fem sekunder. Marguerite såg hans välkända, resliga gestalt gå tvärs över rummet, medan han med ljudlig och munter stämma ropade:
— Hallå, finns det ingen där? Var håller den stollen Brogard hus?
Han bar samma eleganta rock och ridkostym, som han hade på sig när Marguerite senaste gången såg honom i Richmond, för så många timmar sedan. Som vanligt var hans yttre människa absolut oklanderlig; de fina Brysselspetsarna kring hans hals och handleder föllo i prydliga, fläcklösa veck, det ljusa håret var omsorgsfullt borstat, händerna vita och vårdade, och han bar sin monokel med samma blandning av tillgjordhet och nonchalans som vanligt.
I själva verket skulle sir Percy Blakeney i denna stund
192
