I Dover.
Genom de tjocka tobaksmolnen, som lägrat sig i varje vrå, framskymtade gästernas ansikten helt rödmosiga och gemytliga, nöjda med sig själva, krögarfar och hela världen; från alla håll i rummet ledsagade ljudliga skrattsalvor ett muntert, om också ej så särdeles intressant samspråk, och Sallys glada fnittrande bar upprepade gånger vittne om det goda bruk herr Harry White gjorde av den korta tid hon syntes hågad att unna honom.
Det var mestadels fiskargubbar, som gynnade herr Jellybands lilla etablissemang, och fiskare äro kända för att vara mycket törstigt folk — det salt, som de andas in, när de äro ute på sjön, förklarar hur det kommer sig, att de äro så torra i halsen, när de äro på landbacken. Men »Fiskarens vila» var dessutom någonting mera än en mötesplats för dylikt anspråkslöst folk. Diligensen mellan London och Dover passerade dagligen värdshuset, och passagerarna, som farit tvärs öfver Kanalen, och de, som ämnade anträda denna »grand tour» — alla blevo de bekanta med krögar Jellyband, hans franska viner och hans hembryggda ljusa öl.
Det var mot slutet av september 1792, och vädret, som varit soligt och hett under hela månaden, hade plötsligt slagit om. I hela två dygn hade syndafloder av regn sköljt ned över södra England och ansträngt sig till det yttersta för att fördärva de möjligheter, som äpplen, päron och sena plommon hade för att bli verkligt fin frukt, som i alla avseenden fyllde måttet. Även nu piskade skurarna mot de blyinfattade fönsterrutorna och hällde då och då en dusch ned genom skorstenen, så att den lustigt sprakande brasan väste och fräste på härden.
— Hå hå ja ja, har ni nånsin varit med om en så blöt september, herr Jellyband? frågade herr Hempseed.
Herr Hempseed satt helt välbehagligt i en av de bästa stolarna mycket nära elden, ty han var en viktig och inflytelserik personlighet, ej blott i »Fiskarens vila», där herr Jellyband alltid utvalde honom till reservoar för sina politiska utgjutelser, utan i hela den kringliggande trakten, där hans lärdom och särskilt hans ovanliga bibelsprängdhet gjorde, att han hölls i den största vördnad. Med ena handen begraven i sina korderojbyxors rymliga ficka under den med stickningar och veck utsirade skjortan, och med den andra hållande om den långa lerpipan satt herr Hempseed och
13
