Juden.
fyrtio man, av vilka tjugu ha gått ned till stranden. Han försäkrade mig återigen, att vakt har hållits hela dagen och att ingen främling kunnat komma ned till stranden eller få tag i en båt utan att genast upptäckas och infångas.
— Det är bra. — Men äro också karlarna pålitliga?
— De ha fått mycket bestämda order, citoyen, och jag talade själv med dem, som nu stodo i begrepp att ge sig i väg. De skola förfölja — så oförmärkt som möjligt — varje främling de få syn på, särskilt om han är lång eller går lutad liksom för att dölja sin längd.
— Ja, måtte det gå bra, sade Chauvelin med misstrogen min. — Är det klumpiga fingrar, slinker den där fräcka Röda nejlikan mellan dem... Nu få vi lov att låta honom komma fram till Père Blanchards stuga — där kringränna vi honom och taga honom till fånga.
— Sådana order ha karlarna redan fått, citoyen. Likaledes att, så fort någon främling observeras, han måste oförmärkt förföljas, medan en man genast skyndar tillbaka hit och anmäler saken.
— Det är bra, sade Chauvelin och såg något blidkad ut.
— Jag har ytterligare underrättelser att meddela er, citoyen.
— Vad då?
— En främling, av språket att döma engelsman, hade för tre kvarts timme sedan ett långt samtal med en jude vid namn Ruben, som bor inte tio steg härifrån.
— Nå — vidare? sporde Chauvelin otåligt.
— Samtalet rörde en häst och en kärra, som den långe engelsmannen ville hyra och som skulle stå i beredskap åt honom klockan elva.
— Klockan är mera än så nu. Var bor den där Ruben?
— Några minuters väg härifrån.
— Skicka en av karlarna att taga reda på, om främlingen åkt sin väg i denne Rubens kärra.
— Ja, citoyen.
Desgas gick för att ge de erforderliga befallningarna åt en av karlarna. Ej ett ord av samtalet mellan honom och Chauvelin hade undgått Marguerite, och hennes sinne var uppfyllt av mörka aningar.
202
