Sida:Röda nejlikan 1907.djvu/211

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Juden.

Hon hade kommit denna långa väg i den fasta föresatsen, som ytterligare understöddes av glada förhoppningar, att hjälpa sin make, och ännu så länge hade hon ej mäktat göra någonting utom att sitta och vara ett stumt vittne till, hur nätets maskor snärjdes allt tätare kring hennes älskade.

Och nu hade till och med utsikten att få råka honom, om ock endast flyktigt, blivit nästan lika med noll.

Chauvelin vandrade nu rastlöst av och an i rummet, medan hans medhjälpare utanför huset väntade på den man, som han skickat ut att söka efter juden.

På detta sätt förgingo åtskilliga minuter. Chauvelin förtär­des synbarligen av otålighet. Tydligen litade han numera på ingen. Detta senaste spratt, som spelats honom av den fräcka Röda nejlikan, hade gjort honom osäker och tviflande på företa­gets framgång, såvida han ej själv var med för att övervaka till­fångatagandet av den man sökte.

Fem minuter senare kom Desgas tillbaka, följd av en äldre jude, klädd i en flottig och trådsliten kapprock, som han bar löst hängande över axlarna. Hans röda hår, som han bar på de polska judarnas sätt, med korkskruvlockar på ömse sidor om ansiktet, var överdraget med en gråaktig skorpa av smuts, som gav honom ett ovanligt frånstötande utseende. Han hade den vanliga framåtlutande hållning, som hans ras med låtsad ödmjukhet lade an på, särskilt under flydda tider, då religionsfrihet ännu ej förkunnats, och han vandrade bakom Desgas med den egendomligt släpande gång, som ännu i dag över hela Europa är karakteristisk för den judiske handelsmannen.

Chauvelin, som ägde fransmannens hela fördom gentemot den föraktade rasen, gav mannen tecken att hålla sig på vördnadsfullt avstånd. Gruppen av de tre männen stod just under den osande taklampan, och Marguerite kunde tydligt urskilja var och en av dem.

— Är detta mannen? frågade Chauvelin.

— Nej, citoyen, svarade Desgas, Ruben kunde inte anträffas, så att främlingen har väl troligen fått skjuts med hans kärra... Men mannen här tycks ha reda på någonting, som han är villig att meddela mot en liten dusör.


203