Juden.
— Jaså, sade Chauvelin och vände sig med ovilja bort från det vidriga specimen av människosläktet han hade framför sig.
Med det för rasen utmärkande tålamodet blev juden ödmjukt stående något åt ena sidan, stödd på en tjock knölpåk. Hans flottiga, bredskyggiga slokhatt kastade djup skugga över det jordfärgade ansiktet, medan han väntade, att den noble herremannen skulle värdigas ställa några frågor till honom.
— Medborgaren här säger mig, sade Chauvelin i myndig ton till honom, att du vet någonting om min gode vän, den långe engelsmannen, som jag gärna skulle vilja träffa... Morbleu, håll dig på avstånd karl! tillade han hastigt, då juden i sin ödmjuka iver tog ett steg framåt.
— Ja, ers högvälborenhet, svarade juden, som talade franska med den egendomliga läspning, som förråder österländskt ursprung, jag och Ruben Goldstein mötte en lång engelsman nu i eftermiddag ute på landsvägen.
— Talade du med honom?
— Han tilltalade oss, ers högvälborenhet. Han ville veta, om han kunde få hyra häst och kärra för att fara nedåt S:t Martinvägen, till ett ställe, dit han ville komma i afton.
— Vad svarade du då?
— Jag svarade ingenting, sade juden i förnärmad ton. — Men Ruben Goldstein, den förbannade förrädaren, denne Belials son —
— Håll inne med skällsorden, avbröt Chauvelin barskt, och fortsätt med din historia.
— Han förekom mig och hindrade mig, ers excellens... Just som jag skulle till att erbjuda den rike engelsmannen min häst och kärra, att fara varthän han behagade, tog Ruben ordet ur munnen på mig och bjöd på sin utsvultna krake och rankiga kärra.
— Och vad gjorde engelsmannen?
— Han lyssnade till Ruben Goldstein, ers högvälborenhet, stack på fläcken handen i fickan och hämtade upp en handfull guld, som han visade för denna Belzebubs avföda... Och så sade han honom, att allt skulle bli hans, om häst och kärra stode färdiga klockan elva.
204
